Sparat under: bostadspolitik, bostadsrätt, hyresrätt | Etiketter: postboxar
Två händelser gladde mig häromdagen. Den första var att hyresgästerna och bostadsrättsinnehavarna vunnit slaget om postboxarna. Trots att Posten satsade åtskilliga miljoner på att organisera en hel PR-organisation, med runt 70 personer inblandade, gick de på den berömda pumpen! De åkte bland annat land och rike runt och spred desinformation till fastighetsägare och bostadsrättsföreningar. Nu får alltså postboxarna vara kvar! Detta mycket tack vare ett strongt agerande från HSB och dess presschef Åke Johansson. Heder åt honom! Heder också åt Åsa Torstensson, infrastrukturminister, som nu slår fast att installation av postboxar ska vara frivilligt.
Den andra händelsen var att Stefan Fölster fick rejält på moppe i SVT:s morgonsoffa i måndags. Diskussionen rörde förstås de skandalöst höga löner och bonusar som betalats ut till höjdare inom såväl statliga som privata bolag. Fölster hävdade att det var nödvändigt med höga löner för att få bra resultat i bolagen. Men han fick rejält med mothugg av en professor i etik, Carl-Henrik Grenholm, som sa att detta är en felsyn. Det kan tvärtom leda till att man får fel kompetens i de högsta ledningarna i bolagen. En kompetens som bara går ut på att öka på den egna plånbokens tjocklek. Det krävs helt andra motiv för att bli en bra ledare och det visar sig också i forskning att det är helt andra saker än orimliga löner som gör att en Vd eller chef blir en framgångsrik sådan. Kanske, kanske kan finanskrisen föra detta goda med sig – att girigheten sätts under lupp.
//Annakari
Snökaoset slår till: Hemtjänsten i Skärplinge i Norduppland måste åka bandvagn till medborgare på de ”oländigaste ställena”.
Nu kan jag inte statistiken, men säkerligen är en mycket stor del av hemtjänstens kunder ålderspensionärer. Den nya fastighetsskatten har haft som uttalat mål att de boende ska kunna bo kvar. Nu är bloggen givetvis positiv till besittningsskydd, men måste ändå peka på något konstigt. Äldre villaägare kan med den nya fastighetsskatten bo kvar hur lång tid som helst. Med åldern blir de ständigt sämre. Kommunen måste då serva med hemtjänst till alla villor på de mest oländiga ställen, med bandvagn om så krävs. Det vore kanske bättre om systemet utformades så att de äldre kunde bo i de här hyreslägenheterna i Skärplinge, alldeles bredvid hemtjänsten?
//Georg
Det är inte ett u-land. Det är inte gammelfarmor som berättar om 1910-talet. Det är Sverige idag.
Och nu väntar vi bara på den första personen som försöker skylla det hela på att vi inte har marknadshyror i Sverige.
//Georg
Sparat under: Uncategorized
I Expressen säger en forskare det närmast självklara: fler lägenheter, framförallt hyresrätter, behövs för att minska antalet hemlösa. Ännu en anledning att dra igång nyproduktionen.
Men varför byggs det så få hyresrätter???
Hyreslagen ger redan utrymme för att ta ut en hyra för nyproduktion som motsvarar kostnaderna inklusive avkastningskrav. Så det behövs inte några systemändringar och högre hyror. Period.
Byggs det inte ändå, betyder det alltså att kostnaderna är för höga. Och där finns största ansvaret hos två parter: byggsektorn och staten (skatterna). Vill du veta mer om byggsektorn finns dagens boktips här. Och vill du veta mer om skatterna har vi berört det här.
//Georg
Det spelar ingen roll var i världen man befinner sig – boendefrågor är brännheta. Oavsett om det är lobbyister, politiker, föreningar eller vanliga människor som man möter så kommer bostadspolitik upp i diskussionen förr eller senare. Inte undra på att FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheter som antogs 1948 inhåller rätten till ett boende. I artikel 25 i förklaringen kan man läsa följande
”1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.”
Jag tillbringade förra veckan i USA för att studera valet. Resan var mäktig av olika anledningar: engagemanget bland volontärerna oavsett vilken presidentkandidat man hejade på, att se människors lycka när Obama vann eller att se hur olika organisationer verkade för att få gehör för sina frågor.
I Queens mötte jag Tenants PAC (Tenants Political Action Committee) som kampanjade för att få in Joe Addabbo i State Senate District. Tenants PAC kämpar för att hyresgäster ska ha rättigheter gentemot fastighetsägarna, inflytande över sitt boende och att hyrorna ska vara rimliga. (Samma frågor är aktuella i Sverige). Joe och några andra kandidater håller med organisationens åsikter.
I valet var både hyresgästföreningar och fastighetsägare aktiva men på olika sätt. Fastighetsägarnas organisationer som har mycket mera pengar än hyresgästföreningar valde att pumpa in massor med pengar in ett antal kandidaterna kampanjkassa medan hyresgästföreningar erbjöd sina kandidater aktivism. När man inte har pengar att donera så kan man ge av sin tid. Jag träffade aldrig fastighetsägarna så jag kan inte uttala mig om dem. Men däremot aktivisterna från Tenants PAC som kämpade genom att knacka dörr, ringa väljare och dela ut material. Deras glöd och glädje var svår att slå. Och frågan är om inte det är värt mer än pengarna som fastighetsägarna skickade in? Joe Addabbo vann i Queens efter att fått 57% av rösterna.
//Alaa
Jag vill rekommendera en liten skrift för läsning. Den heter ”Husen som blev över – om bostadskrisen i industriorter”. Den skrevs 2003 av Karin Wennermark, på uppdrag av Hyresgästföreningen. Skriften handlar om vad som hände i många kommuner under 90-talskrisen. År 1990 fanns 3 500 lediga lägenheter i hela landet. Två år senare fanns 20 000 tomma lägenheter och fyra år senare 50 000. Den etablerade sanningen då var att lägenheterna tömdes på grund av att befolkningen minskade. Men den historiebeskrivningen var fel. Slutsatsen i skriften är att det främst var den snabba hyresökningen som gjorde att bostadsföretagen förlorade hyresgäster. Under en tioårsperiod från 1990-talets början och framåt fördubblades hyreskostnaden. I själva verket var det bostadssektorn som, både i procent och i miljarder räknat, drabbades av de största nedskärningarna när samhällsekonomin skulle saneras. Större än nedskärningarna i sjukvården, större än nedskärningarna i bidragssystemen. Och för löntagarna och hyresgästerna som skulle bära allt detta blev effekterna att fattigdomen mer än fördubblades under början av 1990-talet. Femton procent av alla barnfamiljer hamnade under fattigdomsstrecket.
Nu läser jag i en av våra stora tidningar att Bo Lundgren, numera den som personifierar den stora Riksgälden, reser över hela världen och håller föredrag med temat ”Så klarade vi 90-talskrisen”. Han har förmodligen inte med sig vår lilla skrift – vår verklighetsbeskrivning finns nog inte med i hans manus. Han förstår nog inte ens termer som dubbla hyreshöjningar, ökad fattigdom eller sönderslagna sociala system. Men den stora frågan är nog hur många av oss som skulle känna igen sig i Bo Lundgrens recept på svensk krishantering?
//Annakari
Sparat under: Fastighetsägarna, bostadspolitik, hyresgäster, hyresrätt, hyressättning
En ilsken debatt blossar, bland annat i kommentarer på denna blogg, kring begreppet ”reglerade” hyror.
Från höger hävdas att hyrorna är reglerade och att det är dåligt.
Från vänster hävdas att hyrorna är reglerade och att det är bra.
Det är då givande att läsa en mer nyanserad bild av regleringsbegreppet i en Svd-ledare: Hela diskussionen om reglera/inte reglera ter sig dock underlig, eftersom den tycks utgå från en polär syn där det bara finns två positioner: regleringar och inte regleringar.
Jag tror att debatten borde vinna på en mer sansad hantering av regleringsbegreppet. Fastighetsägarna är tvångsmässiga syndare i detta avseende: dom vill i sann frihetlig anda befria hyresrätten från den sista planekonomiska resten i samhället (Fastighetstidningen 1-08, sid 46) och skriver prettomeningar som efterkrigstidens sista kvarvarande prisreglering – hyresregleringen.
Det är bara alltför lätt att punktera Fastighetsägarnas ståndpunkt. De faller på eget grepp när de ivrigt pläderar för att Staten måste stödja prisprövning av fjärrvärme.
Hmm, då förstår vi. När hyresgäster får pröva sin hyresnivå är det regleringar och planekonomi (och säkert marxism och stalinism och leninism och trotskism om man tänker ännu mer). Men när hyresvärdar får pröva sina fjärrvärmekostnader är det plötsligt självklart och bra.
Som ni ser är regleringsbegreppet väldigt trubbigt….
//Georg
Sparat under: Hyresgästföreningen, Mats Odell, bostadspolitik, hyresrätt, unga
I april 1990 föddes Aksel, min pärla till son. Han var en i den tidens babyboom. Och precis nu läste jag Hem&Hyras artikel om att hälften av de unga inte har en egen bostad. Samtidigt råder det bostadsbrist i nästan hälften av alla kommuner. Och värre lär det bli, när sonen och hans ”generationskamrater” snart ska flytta hemifrån. Var ska dom ta vägen? undrar en redan nu bekymrad morsa. Inget ljus synes heller i nybyggnationens mörka tunnel. Boverket är bekymrade, Sveriges Byggindustrier är ännu mer bekymrade och Mats Odell är jättebekymrad. Och ändå görs ingenting! Och allt går inte att skylla på den omtalade finanskrisen. Krisen i bostadsbyggandet har varit känt länge Det har också funnits recept för att motverka en del av de negativa inslagen. Var finns åtgärderna mot byggkartellerna, mot byggfusket, mot ineffektivt kommunalt planarbete? Var finns det statliga engagemanget? Mitt tips till Mats Odell – och till även Anders Borg: Var lika bestämda mot byggmarknaden som ni varit mot bankerna dessa dagar – ni har ju visat att ni kan säga ifrån. Skrota den embarligt dåliga marknadshyresutredningen som bara leder till högre hyror – inget annat. Visa istället att ni bryr er om den unga generationens bostadssituation. Kräv att det bildas ett partnerskap bland alla inblandade på denna ”marknad” och ge dom ett uppdrag att bygga fler och prisvärda hyresrätter.
//Annakari
PS All heder idag till Mats Odell och Skandiabankens vd och deras krigsförklaring mot barnsexhandeln.
