Hyr dig fri

Sedan snart ett halvår tillbaka bor vi hos allmännyttan. Nästan mitt i stan, nära en park. Att vi är del av en större flyttkarusell har jag inte märkt i den här medelstora staden, men i storstäderna är det tydligen så. Det talas om den Gråa vågen. Allt enligt min husguru – sökmotorn Google.

Vadå grå våg? Jag, som växte upp på landet under den gröna vågen, roade mig med att googla på ”Gröna vågens barn”. Fick då träffar på ”den gråa vågen”. Den innebär att barnfamiljer, som inte längre roas av, har råd med eller hinner med stora hus och trädgårdar, flyttar in till stan. För vår del handlade det om att det ”rätta huset” (att köpa) inte dök upp och och att vi bodde i ett äldre hus i stort behov av renovering. När jag efter 6 års köande fick ett erbjudande om en 5;a bestämde vi oss på två dagar. Omgivningen var den stora fördelen. Att de nu sågat ner skogen och anlägger en ny väg och rondell på andra sidan ån är ett minus, men på det stora hela är det grönt och fint där vi bor.

Hur är det då att bo i lägenhet? Vi som bott på landet… Ja, den frågan får vi OFTA. Och, som det stod i flera texter om den grå vågen, så ser vissa med skepsis på att barnfamiljer kan bo och trivas i lägenheter. Det kanske verkar politiskt korrekt – men vi trivs riktigt bra.  höst har vi plockat 30 liter Karl Johan svamp, kantareller och trattisar. Att slippa klippa gräs är underbart (även om jag kan sakna det oordnade gröna – här är allt så himla perfekt). Barnen går på fler aktiviteter än någonsin (i villasamhället fanns bara fotboll, nu blir det två spoter till och musik – på cykelavstånd). Bilåkandet har minskat – trots skjutsandet till skola. Nu behöver vi bara en bil. En kan ju cykla till jobbet!

Men visst finns det minus. Jag tror att alla som jobbar inom Hyresgästföreningen skulle må bra av att bo i hyresrätt. Och just i allmännyttan. Vi blir allt fler det ska erkännas. De äldre flyttar till en lägenhet efter villan och många yngre är hyresgäster. Men det finns upplevelser som man bara får när man lever mitt i smeten. Som att ha ekparkett i hela lägenheten. Är det praktiskt på en skala? Aldrig hade jag trott att jag skulle bli en så tjatig mamma avseende vad man gör på golvet…Allt kan förstöra vårt golv. Gud var jobbigt! Eller en så enkel sak som att skaka mattor. Nej, det får man inte göra från balkongen. Finns det någon mer än jag som har fobi mot att stå ute och skaka mitt skräp framför grannen på balkongen? Och att ha så många olika grannar. Som har gulliga små hundar. Som matar änder. Som hälsar. Eller ser bort. Som röker. Eller hälsar glatt och erbjuder sig låna ut verktyg (då man ska såga isär en skiva på parkeringen). Eller skriker från fjärde våningen (då man ska piska mattor klockan 11 en söndag). Allt det där som medlemstidningen skriver om – plötsligt är jag där. Och jag både njuter och oroas…Grannens tonåringar har fest. Studenter ordnar kräftskiva med allsång – 30 personer på en balkong…

I regel är det väldigt tyst där vi bor. Så tyst att jag oroat mig över att barnen ska störa. Men det verkar inte så. Häromdagen frågade en granne efter A (som var sjuk). ”Vi brukar titta på när han fiskar”. Och så får jag höra om mannens uppväxt där han lärde sig fiska av sin pappa. Så ler de så varmt. Vår lilla, bruna å är det som ger guldkant på vår tillvaro. En plats där barnen kan leka naturligt och fiska…I övrigt är allt så tillrättalagt att det faktiskt blir barnovänligt. Hur tänker Hyresgästföreningen och bolagen där ? Kan det bli FÖR fint på våra gårdar. Som museum – utan plats att leva!?! Visst finns det lekplatser för de pyttesmå. Men vad ska 7-9-åringar göra bland hyreshus med perfekta blomster och grusade gångar? Ån och parken är barnens livsutrymme. Där trivs de.

Att bo i en lägenhet jämfört med ett hus på landet går bra. Skillnaden är inte så stor som vissa tror. Att sen hyran riskerar att stiga dramatiskt känns inget vidare – då flyttar vi och många med oss. Idag är det få av våra bekanta, om någon, som har så höga månadskostnader som vi. Och då har vi mindre yta inne och ingen trädgård. Men vi flyttade hit – för att slippa ännu en vinter med iskalla golv, möss och stopp i avloppen. Gröna vågens dotter (jag alltså) känner sig riktigt hemma – i stan, i hyresrätt – om än med för hög hyra. Samtidigt infaller sig frågan – Varför bygga så här? Så mycket ek…(får man ligga på det och rita t ex). Så mycket glas…så stora fönster…så dyrt! Och öppen planlösning – coolt på pappret - men himla enerverande då barn ska spela TV-spel eller diskutera Pokemon. Någon sa; ”Men det är så dyrt att bygga nu”. Javisst, om det ska se ut så här. Men är det sånt som gör att man trivs?  För mig är tystnaden och lugnet det viktigaste och grönskan. Så mycket för den gråa vågen…För barnen är ån det bästa och cykelbanan där man kan testa scateboard. Det känns riktigt tryggt (peppar, peppar). En granne föll ihop på balkongen och vi var flera som ryckte in. Och vi har en underbar ”hus-hund”. Hon älskar alla i huset och hälsar alltid lika glatt. Jag tror att hon har adopterat oss alla;) Och jag somnar gott trots räntehöjningar och ekonomisk berg-och-dalbana. Vi kan flytta med tre månaders varsel. Om vi vill. Så det så. Det gillar jag. Då blir det en grön våg igen…God natt!

// Emma

Bloggen är igång igen efter ett härligt sommaruppehåll. Vi har dragit ut på tidsdefintionen av när sommaren är slut. Vi hoppades på att det skulle komma flera sommardagar under augusti och september men det har det inte gjort. När löven börjar gulna och regnet öser ner så är det är dags att inse att hösten är här och sommaren är ett minne.

Så nu kör vi. 

Fredagens gästskribent är Emma