Hyr dig fri

Det hände sig härförleden att vi besökte en av de Stora Bankerna. Vårt andrahandskontrakt löper snart ut och det var dags att prata bolån.
Vi möttes av öppna armar. En relativt ung familj med två fasta heltidsinkomster – vi var så välkomna att ta del av bankens pengapåse. Vår dotter smulade kexchoklad på den helt nya heltäckningsmattan. Det blev liksom intrampade bruna fläckar på den rena, ljusa ytan. Men det gjorde ingenting, neej då, fläckar är till för att tas bort

Det var ett trevligt möte – för oss.

Men jag kunde inte bortse från en liten gnagande olustkänsla. Om vi inte hade haft fasta inkomster. Om vi inte varit unga och helt arbetsföra. Men ändå varit i behov av en bostad. Hur hade mötet varit då? Hade bankkvinnans leende varit lika brett? Hade kexchoklad-fläckarna på mattan bara skrattats bort

Att ha eller inte ha pengar till en bostad – det är frågan för dagen. För om man inte tillhör den grupp som får kladda kexchoklad på bankmattor, vad gör man då när man behöver bo? När vi nu verkar gå mot ett samhälle som dyrkar Ägandet. Där den kommunala bostadspolitiken ska drivas av vinstintresse.

Erik Clark, professor i kulturgeografi vid Lunds universitet, säger i en DN-artikel -Det är tydligt att polariseringen har ökat, de som har det sämre ställt och de som har mer pengar bor mer och mer uppdelat. (DN 12 juni 2008 ”Drömboende i avskildhet befaras öka segregationen)

Konstigt, den där gnagande olustkänslan vill liksom inte försvinna.

// Petra Olofsson