Hyr dig fri

Det pratas om ägarlägenheter. Prat, prat, prat. Vi vet ännu inte alls vart de politiska tankarna kring ägarlägenheter i Sverige tar vägen i praktiken. En sak står dock klar: tanken om att just ägarlägenheten ska få fart på byggandet har slagit rot ordentligt i flera politiska läger. Det är häpnadsväckande att det skett så enkelt och snabbt, utan en rejäl diskussion om syftet och framför allt effekterna.

Det vi alltså står inför är att en upplåtelseform som går länge än bostadsrätten i själva ägandet. Lägenheten är ägarens – den är inte en del av föreningen.  I bostadsrättsföreningar finns en god uppsyn och ett regelverk kring andrahandsuthyrning. På de håll i Europa där ägarlägenheten i dag är poppis finns alls inte samma regelverk kring andrahandsuthyrning av ägarlägenheter. Själva grundtanken är att kapitalstarka personer eller företag ska kunna köpa, äga och hyra ut många lägenheter. Det är det som ska skapa en efterfrågan som leder till byggande.

I de svenska politiska resonemangen finns inga idéer om huruvida besittningsskydd, alltså den boende ska skyddas från att bli utsparkad från sitt boende, ska fungera. Ej heller om hur hyrorna ska sättas. Om hyror för ägarlägenheter ska sättas som andra hyror – vad blir då skillnaden för incitamenten att bygga mer bostäder?

Nej, det är hög tid att Mats Odell får fram en trovärdig förklaring till varför ägarlägenheten är så angelägen. Den kommer nämligen att ställa till en massa elände för de boende i storstäder som smygvägen får leva med maknadshyror. På landsbygden, där efterfrågan efter nya bostäder är låg, får ägarlägenheten ingen funktion alls.

Det känns som att det finns två skäl bakom diskussionen om ägarlägenheter. 1. Panik för att det fattas bostäder i Stockholm. 2. Det är så mycket finare att äga än att hyra