Sparat under: bostadspolitik, ekonomi, hyresrätt, unga | Etiketter: bostadspolitik, hyresrätt, ungdomar
”Hälften av jordens invånare är barn och unga. Vi har rätt till delaktighet, inflytande och makt. Medbestämmande i samhället är vår rättighet och vårt ansvar. Samhällets uppgift är att lära sig se och ge plats för unga människor utifrån den resurs vi är och i högre grad skulle kunna vara. Vår rättighet och vårt ansvar är att bidra med vår fulla potential, kreativitet och kraft här och nu. Vi är lika lite framtiden som medelålders personer är dåtiden.”
Dessa ord inleder LSU – Sveriges ungdomsorganisationers politiska plattform – ”Delaktighet, inflytande och makt”.Mitt namn är Gabriel Ehrling och jag är förbundsordförande i Vi Unga och arbetar på Studieförbundet Vuxenskolan. År 2007 representerade jag Sverige och LSU vid FN:s Generalförsamling i New York.
Bostäder är en viktig förutsättning för människors möjligheter att leva och verka. Som barn upplevde jag tre platser som hemma, hyresrätten där vi växte upp på Söder i Stockholm, bondgården dit jag flyttade med mamma och pappas nya bostadsrätt i Stockholm. Som barn var det dock inte mer än lägenhetsvisningar, flyttkartonger och nya spännande gömställen för lekar med mina syskon. När jag gick ifrån att vara barn till att vara vuxen insåg jag snabbt att bostäder förde med sig betydlig mer spänning än så, och då inte bara den bra sorten.
Vi i Förbundet Vi Unga och de andra organisationerna inom LSU arbetar för att unga människor ska bli självständiga individer som själva kan ta ansvar för och har makt över sina liv. För att en ung människa ska kunna göra detta krävs vissa tryggheter, tillgång till bostad är en sådan. Förr eller senare inträffar dessutom behovet av egen bostad. Själv lämnade jag bondgården utanför Avesta i södra Dalarna som 20-åring för att söka arbete och utveckling i Stockholm. Jag hade turen att via en släkting landa i ett ”riktigt” andrahandskontrakt.Många av mina unga medmänniskor som söker sig till arbete eller studier tvingas dock till allt ifrån boende på soffor hos vänner, till svarta hyreskontrakt eller helt enkelt att bo kvar hos föräldrarna. Sådana låsta situationer är inte bra för människors utveckling, gammal som ung. Till exempel har avsaknaden av fast adress och att inte kunna skriva sig där man bor konsekvenser för individens politiska deltagande, tillgång till sjukvård och försvårar vidare förverkligandet av flera andra sociala rättigheter.
Fler bostäder, i olika former, behöver byggas om vi ska lyckas tillgodose efterfrågan på bostäder. I en marknadsekonomi som vår borde svaret vara enkelt, det måste vara lönsamt att bygga och tillhandahålla bostäder. Då kan tillgång och efterfrågan mötas. En egen bostad är frihet och vi måste lyckas att erbjuda olika vägar till bostad. Denna utmaning tillhör såväl politiska partier, intresseorganisationer och andra samhällsaktörer. Nätverket jagvillhabostad.nu driver stenhårt frågan kring unga människors boende. Titta gärna in på deras hemsida för mer tankar!
//Gabriel EhrlingFörbundsordförande Vi Unga
Delegat till FN:s Generalförsamling 2007
Det är inte sant. Det kan inte vara sant.
Den naturliga tanken efter att man tagit del av Hem & Hyras nyhet att remisstiden för Mats Odells utredning kring allmännyttans framtid kan bli rekordkort är just – det kan inte vara sant.
Mats Odell har inte dragit sig för att ge utredningen i uppdrag att föreslå ett systemskifte, själva uppdraget till utredaren är nämligen just detta. Men kära nån, han måste ändå tveka inför det faktum att ett systemskifte kan forceras igenom på några månader (å andra sidan har jag gott hopp om att remissinstanserna ska sätta stopp för den galopperande galenskapen).
Bra att Hem & Hyra satt denna fråga på agendan och bra om vi får ett klart besked inom kort.
Läs mer på Hem & Hyra
//Kenneth
Läser precis på Hem & Hyras webb att remisstiden för Mats Odells utredning om allmännyttan löper ut redan efter sommaren. Daniel Liljeberg, Mats Odells närmaste man, säger visserligen att de inte slagit fast detta ännu, men har samtidigt skrivit ett brev till Hyresgästföreningen i Stockholm om att Mats Odell kan tänka sig att ställa upp på en hearing i september ”då remissinstanserna sagt sitt”.
Regeringens aktiviteter den senaste tiden luktar mer och mer desperation tycker jag. Löftet om lång remisstid och möjlighet till många aktörer att tycka till är tydligen glömt. För det är heller inte säkert att alla kommuner och bostadsföretag får yttra sig. Det är nämligen inte bestämt, enligt Liljeberg. Det betyder att en av de viktigaste bostadspolitiska frågorna sedan allmännyttan bildades ska hafsas över! Det är minst sagt uppseendeväckande!
Lika mycket desperation tycker jag det luktar om Odells förslag att snabbutreda om man ska kunna välja bort standard för att få lägre hyra. Inom ett år ska ett nytt lagförslag finnas framme. Men han vill inte svara på hur stora eventuella hyressänkningar det skulle kunna bli, eller vad en enklare standard skulle kunna innebära. Han väljer den enkla vägen och säger att det blir upp till hyresgäster, hyresvärdar och dessas företrädare att förhandla om. Men att få ha värme och varmvatten i lägenheten tycker han ändå kan vara ett rimligt grundkrav! Ja man ska väl vara tacksam för det lilla då…… Men för mig dyker det upp minnen från den lilla hyreslägenhet på ett rum och kök som min pappas faster bodde i tills hon dog. När hon fyllde 80 år fick man komma i omgångar, eftersom det bara fanns plats för max tio sittande personer åt gången. Hon eldade med ved och hade utedass på gården. Nu verkar det ju som om detta var på 1800-talet och som om jag själv vore närmare 100 år. Men riktigt så illa är det inte….Faster Ellen dog någon gång i början på 1990-talet, några veckor innan hon skulle fyllt 90 år. På slutet sin livstid flyttade hon till ett av komunens äldreboenden, men hon valde att stanna kvar i denna lilla och omoderna lägenhet så länge hon på något vis kunde. Hon trivdes säkert och betalade inte mycket i hyra, men inte vill väl någon bo på det sättet nu? Även om Odell säger att värme och varmvatten ska finnas……
//Annakari
Idag gick kunde vi alla läsa att bostadsministern Odell vill se utredning om man kan möjliggöra lägre hyra för de som väljer lägre standard.
– Unga människor ska till exempel kunna välja bort standard för att få lägre hyra, säger Mats Odell till Ekot.
Jag har inte så mycket att säga om själva direktiven för utredningen eftersom jag inte har kunnat hitta dem än. Men däremot har jag något att säga om myten att unga människor vill ha en lägre standard i sitt boende än tidigare generationer. Jag ringde Tobias Olsson, jagvillhabostad.nu och frågade om det finns stöd för att säga att yngre människor vill ha lägre standard. NEJ, var hans svar, det stämmer inte och det finns inga belägg för att hävda det.
Unga människor vill bo lika bra som tidigare generationer. Vi vill ha kylskåp i våra kök, vi vill ett fräscht badrum som alla andra hyresgäster och vi vill få lägenheten tapetserad lika ofta som andra. Unga människor skiljer sig inte ifrån andra och vi ska inte behöva acceptera försämrad boendestandard. Unga människor kanske vill ha en annan standard men det betyder inte att man vill ha en lägre standard berättade Tobias Olsson för mig.
Så snälla sluta prata om att min generation vill lägre standard.
// Alaa
Av någon anledning kommer även detta inlägg att behandla centerpartiet. Centerpartiet – i Nora av alla ställen- sägs nämligen ha uppfunnit begreppet nånannismen som en beskrivning på hur ansvarslös människan är. Denna –ism går ut på nån annan ska göra nåt, ansvara för nåt eller betala för nåt. Aldrig jag själv!
I veckan drabbades en fembarnsfamilj i Uppsala för ett vräkningshot. I torsdags var det stort pådrag med hyresvärd, socialtjänst och polis som alla hade ett mål i huvudet: att driva iväg barnen från deras bostad. Familjen blev givetvis livrädd och barrikaderade sig. Anledningen till vräkningen: en hyresskuld på 3089 kr. Räkningen för vad traumat kan åsamka barnen är ännu inte uträknad. Hyresvärden var ingalunda någon ökänd busvärd. Nej, det handlade om allmännyttiga kommunägda Uppsalahem. Med payoffen Lite mera värd gör dom anspråk på att vara det bättre alternativet. Kärnvärdena är trygghet, trivsel och dialog.
Ett alldeles välförtjänt mediadrev efter barnvräkningen startade, exempelvis Aftonbladet, där följande replikskifte inträffade:
Fråga: Men bör man inte ta hänsyn till att det rör sig om en flerbarnsfamilj när felet ligger hos kommunen?
Svar från Uppsalahems representant: – Vi tar inte hänsyn till barnfamiljer, det ska de sociala myndigheterna göra.
En klockren nånannanism! Nu hoppas vi att detta avskräckande exempel på nånannnismen används av centerpartister och andra i regeringen för att visa att det måste finnas en social bostadspolitik. Redan idag beter sig alltså allmännyttorna på detta vis. Tror någon det blir bättre om Odells utredningsförslag om affärsdrivande allmännyttor blir verklighet?
//Georg
Sparat under: Mats Odell, hyressättning | Etiketter: bidrag, centern, CUF
Magnus Andersson, ordförande Centerns Ungdomsförbund (CUF), välkomnar rubriker om att Mats Odells efterfrågepåslag kommer innebära chockhöjda hyror. Magnus Andersson är en trevlig kille och kallar sig dessutom själv liberal. Hur pass liberalt det är att förvägra just hyresgäster av alla boende rättigheten att pröva skäligheten i sina hyreskostnader är oklart. Men ordet liberal kan definieras väldigt brett.
Men en sak brukar känneteckna alla liberaler: staten ska vara så liten som möjligt och lägga sig i bara det nödvändigaste. Typ rättsväsen, försvar osv. Allt annat får lösas på annat vis. Magnus Andersson skriver att han ”tror mer på dig än på staten”. Det borde för en ungdomsförbundsordförande (lååångt ord) innebära att medlemmar och frivilliga finansierar verksamheten. Det borde vara tokfel att ta emot statsstöd. Att bekosta fritidsaktiviteter för politiska politikerbroilers är väl ingen statlig kärnverksamhet, enligt den liberala ideologin.
Men verkligheten är en helt annan. Vi skattebetalare skänker varje år drygt 1,1 miljoner kronor till CUF. Antalet medlemmar i CUF i ungdomsåldern är 1455 stycken. Att låta dessa medlemmar bekosta sin egen förening helt själv (ett ganska rimligt krav-eller hur?) skulle innebära att medlemsavgiften höjdes till 800 kr/år (idag kostar medlemsskapet 60 kr per år…).
Nu förväntar vi oss att Magnus är trogen sina ideal och vackert lämnar tillbaks statstödet. Sedan är det bara att chockhöja medlemsavgiften. Det är väl inget att gnälla över, om man som Magnus tycker om chockhöjda hyror. Folk får väl fär sjutton betala för sig, eller hur? Låt marknaden styra! Smakar det så kostar det!!!
//Georg
Jag har haft ytterligare ett trevligt politikersamtal och kan konstatera att det är inte bara lokala politiker av märket kristdemokrater som gillar allmännyttan och hyrestaket. Jag samtalade med Kenneth Johansson, centerledamot i riksdagen, hemmahörande i Falun och ordförande i socialutskottet, vid en trevlig morgonfika häromdagen. Han var mycket noga med att påpeka att centern slår vakt om allmännyttan och står upp för den viktiga roll som den spelar i kommunernas bostadsförsörjning.
Det är bara att hoppas att Kenneth tar ett allvarligt snack med Maud Olofsson om detta. Och framför allt hoppas jag att Kenneth pratar allvar med sitt ungdomsförbund. Dom är väl dom enda kvarvarande som använder ordet marknadshyror numera. Deras ”hippa” ordförande Magnus Andersson tycker tvärt emot sin partibroder Kenneth att det är ”positiva tongångar” med chockhöjda hyror i Stockholms innerstad. Det innebär nämligen att ”människor får teckna avtal friare och göra en bedömning om hur mycket de tycker att läget och storleken på sin lägenhet får kosta”. Undrar vems frihet han talar om? Han tycker heller inte att hyresgästföreningen är en speciellt ”hipp organisation som en massa människor vill vara medlem i, eller som de sympatiserar med”. Man kan man undra vilket betyg Magnus hade i matte – har han lite svårt att hålla reda på nollor eller? Om inte jag minns fel så ökade Hyresgästföreningens medlemsantal både 2006 och 2007. Medlemsantalet är väl lite drygt 530.000 medlemmar. Undrar hur många medlemmar CUF har?
//Annakari
Sparat under: Uncategorized
Satt och blädrade i senaste numret Bofast (1/2008) och blev så glad av se ledaren som chefredaktören hade skrivit så jag vara bara tvungen att lägga upp den. Det gick inte att länka direkt till den så jag har kopierat den. Läs och reflektera.
//Alaa
Deras hem säljs för stadens skull
Det finns frågor som helt osvikligt skapar rubriker och skickar ut politiska makthavare på löpsedlarna. Ekonomiska oegentligheter såklart. Men också allt som är förknippat med förmåner när det gäller bostäder. Det vill säga, den som använder sitt politiska förtroendeuppdrag till att skaffa sig en bostad kan räkna med att bli utsatt för ett kraftigt mediadrev. Sant eller falskt spelar tyvärr ingen roll. Blotta misstanken tycks räcka på många redaktioner.
Därför är det fullständigt oförståeligt att det moderata socialborgarrådet Ulf Kristersson lyckats få ett 36-månaders hyreskontrakt i på attraktiva Södermalm i Stockholm. Hyresvärden är Ersta diakoni som enligt hyrespolicy ska hyra ut bostäder till studenter eller vålds- och sexuellt utsatta kvinnor. Eller – i tredje hand – personer som av sociala skäl behöver bostad. Enligt Ersta diakonis hemsida faller Ulf Kristersson och hans familj in under den sistnämnda kategorin. Något som möjligen kan upplevas som något förvånande för en person med inkomst på 90 000 kronor i månaden.
Ersta diakoni menar att man inte brutit mot några regler. Ulf Kristersson är naturligt nog av samma åsikt. Alldeles oavsett om det gått rätt till eller ej – den saken kommer statsåklagare Nils-Eric Schultz att titta på – tyder agerandet på ett ovanligt dåligt omdöme. Det borde inte ha varit svårt att förutse de mycket kraftiga reaktioner som förmedlats i olika medier de senaste dagarna. Någonstans har det brustit. Den här typen av agerande stärker inte medborgarnas förtroende för de folkvalda.
Det gör sannolikt inte heller Stockholms stads agerande med de allmännyttiga fastigheterna i bland annat Stockholmsförorterna Rågsved och Högdalen. Många av de boende har – likt många andra i stadens icke centrala lägen – sagt nej till erbjudanden om ombildning till bostadsrätter. Enligt Hyrsgästföreningen – i och för sig inte opartisk i frågan – är skälen ofta att man vill bo hos just allmännyttan, det uppges ha ett egenvärde för dessa människor. När stadens borgerliga styre därför i stället nu vill sälja de aktuella fastigheterna till privata värdar är det klart att det höjs protester. Det hade inte heller varit så svårt att lista ut.
Det kan finnas skäl att sälja stadens fastigheter till privata intressenter. Goda skäl. Men bland de skäl som framkommit i debatten lyser dessa med sin frånvaro. Det uppges att fler aktörer kan bidra till en positiv utveckling. Hur detta ska ske i de berörda fallen är inte alldeles uppenbart. Det uppges att ökad mångfald ger fler alternativ. Men vad är det för alternativ som privata värdar antas kunna erbjuda i dessa områden? Det uppges att de allmännyttiga bolagen ges förbättrade möjligheter att erbjuda attraktiva lägenheter och fullgöra sina sociala åtaganden. Detta skulle i sådana fall ske via bytesaffärer där de aktuella fastigheterna byts mot andra i innerstaden. Det uppges att resurser frigörs till fromma för stadens invånare. Säkerligen. Prislappen är satt till 330 miljoner kronor.
Men frågan är varför de gissningsvis 10 000 personer som bor i de aktuella lägenheterna ska behöva se just sina intressen utgöra en del i en bytesaffär eller varför försäljningen av just deras bostäder ska stärka kommunens ekonomi samtliga medborgare till fromma.
Christian Lacotte, chefredaktör
SvD tog upp boendefrågan förra veckan: De boende har inte råd. Men det handlar inte om hyror, eller ens om egentliga boendekostnader. Nej, istället intervjuas en ombildningskonsult som är ”otroligt besviken” över hur priset sätts på de hyreslägenheter i miljonprogrammet som ska ombildas till bostadsrätt. Han kritiserar Stockholms stads värdering av husen: ”Staden har glömt att analysera köpkraften”. Detta uttalande är bara för härligt. Menar karln på fullt allvar att lägenheter ska värderas lägre bara för att den som bor där har låg köpkraft? Ska kvinnor därmed betala mindre för lägenheterna än vad män gör, eftersom kvinnor är lägre betalda? Så Stockholms stad skall alltså sänka priset på lägenheterna under marknadsvärdet? Försvarar ombildningskonsulten köpkraftens vikt i marknadsvärdering även när villor byter ägare? (En mäklare som resonerade så skulle troligtvis bli utesluten ur mäklarsamfundet…)
Ska vi vara allvarliga visar artikeln tydligt vad hela ombildningshysterin handlar om. Sällan handlar det om de vackra orden om ”ökat inflytande på boendet”, ”dela ansvaret med grannarna” osv. Istället har de allra flesta ombildningar skett på grund av ren spekulation: hyresgästerna får köpa lägenheten under marknadsvärdet, men säljer sedan vidare till - just det – marknadsvärdet. (Och vid vidareförsäljningen är det banne mig inte köpkraften som styr!).
Sätts priset vid en ombildning däremot till marknadsvärdet blir det sällan ombildningar, vilket artikeln visar.
Det enda sanna marknadsvärdet på en lägenhet som ska ombildas är ju vad en motsvarande lägenhet kostar att köpa på den befintliga bostadsrättsmarknaden. En hyresgäst i artikeln formulerar sig så här: – Vi får betala 590000 kronor för vår lägenhet. För ungefär samma summa kan vi köpa en likadan lägenhet i huset intill på den öppna marknaden.” Samma hyresgäst har dock mage att påta sig en offerroll över detta självklara förhållande: Så visst känner man sig blåst. Nejdu, du har inte blivit blåst, däremot hade Stockholms stads alla medborgare känt sig blåsta om du fått köpa din lägenhet under marknadsvärdet.
//Georg
Det pratas om ägarlägenheter. Prat, prat, prat. Vi vet ännu inte alls vart de politiska tankarna kring ägarlägenheter i Sverige tar vägen i praktiken. En sak står dock klar: tanken om att just ägarlägenheten ska få fart på byggandet har slagit rot ordentligt i flera politiska läger. Det är häpnadsväckande att det skett så enkelt och snabbt, utan en rejäl diskussion om syftet och framför allt effekterna.
Det vi alltså står inför är att en upplåtelseform som går länge än bostadsrätten i själva ägandet. Lägenheten är ägarens – den är inte en del av föreningen. I bostadsrättsföreningar finns en god uppsyn och ett regelverk kring andrahandsuthyrning. På de håll i Europa där ägarlägenheten i dag är poppis finns alls inte samma regelverk kring andrahandsuthyrning av ägarlägenheter. Själva grundtanken är att kapitalstarka personer eller företag ska kunna köpa, äga och hyra ut många lägenheter. Det är det som ska skapa en efterfrågan som leder till byggande.
I de svenska politiska resonemangen finns inga idéer om huruvida besittningsskydd, alltså den boende ska skyddas från att bli utsparkad från sitt boende, ska fungera. Ej heller om hur hyrorna ska sättas. Om hyror för ägarlägenheter ska sättas som andra hyror – vad blir då skillnaden för incitamenten att bygga mer bostäder?
Nej, det är hög tid att Mats Odell får fram en trovärdig förklaring till varför ägarlägenheten är så angelägen. Den kommer nämligen att ställa till en massa elände för de boende i storstäder som smygvägen får leva med maknadshyror. På landsbygden, där efterfrågan efter nya bostäder är låg, får ägarlägenheten ingen funktion alls.
Det känns som att det finns två skäl bakom diskussionen om ägarlägenheter. 1. Panik för att det fattas bostäder i Stockholm. 2. Det är så mycket finare att äga än att hyra
